Bakgrund

Tidigare studier visar att, av de som får avslag och tvingas lämna EU, återvänder i slutändan endast ca 40 procent. Frågor om återvändande och hur stater ska hantera irreguljära migranter har därmed hamnat högt upp på den politiska agendan i Sverige och EU. 


I takt med att länder ska försöka få fler att återvända, och då främst självmant, under rättssäkra humana och effektiva former, står det klart att kunskapen om återvändande- och återintegreringsprocesserna är bristfällig. I syfte att öka kunskapen rörande alla delar i återvändandeförfarandet, från avslag på asylansökan till återintegrering i ursprungslandet har Delmi initierat ett projekt om Återvändande som i två delar undersöker dessa processer. Den första delen av projektet, som undersöker processen från implementerarens perspektiv, har publicerats i rapporten ”De som inte får stanna: Att implementera återvändandepolitik”. Den pekar på att delar av svårigheterna som myndigheterna i Sverige möter, beror på att målgruppen inte är eller kan förväntas vara motiverad att återvända med stöd av Migrationsverket. Arbetet med att motivera till ett självmant återvändande beror då inte bara på vad de inhemska aktörerna gör utan också i hög utsträckning på vilka möjligheter som finns till återintegration i ursprungslandet. Detta tar Delmi fasta på i den andra delen av projektet (som är finansierat av AMIF) där det undersöks vad som händer efter att återvändarna lämnar Sverige genom deras erfarenheter av återintegrationen. 


Lanseringen av rapporten för del 2 beräknas till 2021. 

Web av Sphinxly och Easyweb