I Delmis första rapport kring återvändande, De som inte får stanna: Att implementera återvändandepolitik (2020:1), analyserar rapportförfattaren, Henrik Malm Lindberg, varför diskrepansen mellan mål och utfall är så pass stor på återvändandeområdet i Sverige.

Vilka kunskapsluckor har Delmi-rapporten (2020:1) bidragit med att fylla kring återvändandeområdet?

Området har haft betydande kunskapsluckor dels eftersom det har funnits tämligen lite forskning gjord, dels eftersom den befintliga forskningen ofta har utgått från ett perspektiv. Rapporten fyller därmed en viktig lucka i och med att den tar ett helhetsgrepp på återvändandefrågorna, men också eftersom den betraktar området utifrån implementerarnas perspektiv.

Ett viktigt bidrag är att peka på hur återvändandet och implementeringen av återvändandepolitiken påverkas av de beslut som politiker fattar, delvis för att då uppfylla målsättningar på andra politikområden. Ett annat viktigt bidrag har varit att skapa en förståelse för de många olika utmaningar som myndigheterna som är satta att sköta återvändandefrågorna möter. Utmaningarna är många och finns på olika nivåer, hos olika aktörer eller i gränssnittet dem emellan.

I samband med rapportlanseringen (5/2-2020) beskrev du och ordförande för Delmi, Joakim Palme, i DN Debatt om hur ett nej inte alltid betyder nej på grund av spårbytesmöjligheterna som finns. Vad innebär det för de som inte bedöms vara skyddsbehövande?

Tack vare asylsystemets utformning med bland annat spårbytesmöjligheten, möjligheterna att överklaga ett beslut samt ansöka om verkställighetshinder, finns det många chanser att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om att avslå asylansökan. Det skickar i sin tur en signal genom systemet som träffar både asylsökande och de som ska implementera lagstiftningen. Budskapet som asylsystemet skickar till den sökande är att det alltid finns en möjlighet att få stanna.

Även om det bara är ett litet antal som får stanna genom dessa möjligheter innebär det att ett besked sällan eller aldrig uppfattas som definitivt. Det ger i sin tur svagare incitament att förbereda sig för ett återvändande och det påverkar i sin tur också implementerarnas vilja och förmåga att verkställa besluten.

”Budskapet som asylsystemet skickar till den sökande är att det alltid finns en möjlighet att få stanna.”


Vilka är de främsta utmaningarna som försvårar implementeringen av återvändande?

Till att börja med måste man konstatera att det finns en faktor som ligger till grund för många av de utmaningar som myndigheter och andra aktörer möter: De asylsökandes primära mål är att få uppehållstillstånd och stanna i landet, att vända tillbaka ses ofta som ett misslyckande. Därför kan man inte förvänta sig att samtliga som får ett avvisningsbesked ska återvända frivilligt. Givet detta så behöver de som ska verkställa besluten ha tillgång till lämpliga verktyg – incitament, tvångsmedel eller övertalning – men flera av de verktygen är ytterst trubbiga och uppfyller inte sina syften. Det visar sig också att många av myndigheternas strategier för att öka antalet verkställigheter bemöts med effektiva motstrategier från migranternas sida och deras nätverk i Sverige.

En grundläggande problematik är också att myndigheterna som ska verkställa besluten är två till antalet. I teorin är ansvarsfördelningen enkel: Migrationsverket tar hand om det frivilliga återvändandet medan Polisen tar hand om återvändandet i de fall där personen avviker eller inte vill samarbeta. I praktiken är ansvarsfördelningen svår att hantera med ett antal överlappningar och information på den ena myndigheten som inte når den andra. Återvändande- och verkställighetsfrågorna tenderar också att komma i skymundan på respektive myndighet då de inte uppfattas som särskilt statusfyllda eller som en del av kärnuppdraget.

Hur påverkar ett återvändandesystem med målkonflikter skapandet av parallellsamhällen i Sverige?

När återvändandet och implementeringen har brister påverkar det effektiviteten i systemet och det ser vi på statistiken under de två decennier vi har undersökt, 1999-2018. En stor andel, en bra bit över hälften, av de som får ett avvisningsbesked återvänder inte under frivilliga former, vilket innebär att en stor grupp människor blir kvar i landet. Gruppen som väljer att avvika vet vi inte så mycket om. På goda grunder kan vi anta att en del av de som avviker väljer att resa ut ur Sverige, tillbaka till sina ursprungsländer eller till ett annat EU-land exempelvis. Men många blir alltså kvar i Sverige och lever under lika svåra som osäkra förhållanden i så kallade parallellsamhällen.

”En stor andel, en bra bit över hälften, av de som får ett avvisningsbesked återvänder inte under frivilliga former, vilket innebär att en stor grupp människor blir kvar i landet.”


Vilka är de viktigaste lärdomarna för att återvändandesystemet ska tillgodose humanitet, rättssäkerhet och effektivitet?

De viktigaste lärdomarna och tillika policyrekommendationerna är att:

  • Sverige borde bättre identifiera och hantera de målkonflikter som finns inom återvändandepolitiken. Syftet är att kunna korta tiden människor befinner sig i asylsystemet och ge rakare besked.
  • Vi borde också ha återvändande i fokus redan inledningsvis i asylprocessen. Syftet är att människor tidigt i processen ska förstå konsekvenserna av ett avslag, men också vilket stöd som erbjuds om man återvänder frivilligt.
  • Det bör stimulera till forskning på området och gärna då forskning från olika perspektiv. Syftet är att aktörerna – såväl politiker, myndigheter, kommuner och civilsamhällesföreträdare – ska bättre förstå processer och hur systemet egentligen fungerar.
  • Slutligen borde vi också täcka de stora kunskapsbehov som finns om återvändande inom olika verksamheter och myndigheter. Syftet med detta kunskapslyft är att förbättra kompetensen hos de aktörer som jobbar på fältet med återvändandefrågor, men det kan också bidra till en statushöjning hos den personalen.

Medan denna första rapport undersökte återvändandet från implementerarnas sida, arbetar Delmi nu med en andra rapport med fokus på återvändarna genom cirka 100 intervjuer i Afghanistan och Irak. ”Min förhoppning är att kunna levandegöra deras erfarenheter och dra sådana slutsatser som kan innebära att framtida återvändare kan erbjudas bättre information och stöd”, avslutar Henrik Malm Lindberg.