Frågan om hur olika migrantgrupper kan bidra till utveckling och minska fattigdom i sina ursprungsländer har på senare år fått allt större uppmärksamhet i den biståndspolitiska debatten. Det är knappast överraskande mot bakgrund av att det sparande och de erfarenheter som migranter samlar på sig i sina nya hemländer kan komma ursprungländerna till godo. Till exempel överstiger numera de pengar som migranter skickar hem till släkt och vänner i utvecklingsländer, så kallade remitteringar, vida det sammanlagda internationella biståndet. Dessutom tillskrivs migrantgrupper emellanåt en viktig roll för återuppbyggnad av post-konfliktländer och för överföring av kunskap mellan länder. Migrantgrupper kan också underlätta integration av nyanlända i sina nya hemländer.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer

  • Litteraturen visar att det finns ett stort policyintresse för frågor som har med diaspora att göra och särskilt de sidor av diaspora som handlar om relationer med och engagemang för hemlandet.
  • I forskningen återfinns framförallt fyra teman inom kunskapsläget gällande diasporor. Det första handlar om diasporors roll i utvecklingen av hemlandet, det andra är kunskapsutveckling och hur diasporor blir aktörer inom denna. Det tredje temat är fred- och återuppbyggnadsarbete i hemlandet. I det fjärde temat vänds blicken mot värdsamhället och diasporors betydelse för migration och nätverken av migranter.
  • Diasporor är dock inga homogena och stabila grupper som kan ses som representanter för samtliga migranter från ett land och deras lämplighet och förmåga att agera som utvecklingsorganisation kan ifrågasättas.
  • I fall där det råder politiska konflikter och maktkamp i hemlandet kan diaspororna i sin tur bli föremål för olika slags interventioner som kan påverka inriktningen på deras engagemang. Att flytta över ett samhällsansvar för t.ex utvecklingsinsatser till diasporor eller enskilda organisationer är därför inget alternativ.

Om författaren

Kunskapsöversikten, Diaspora - ett begrepp i utveckling, är skriven av Erik Olsson, professor i Internationell migration och etniska relationer vid Stockholms universitet.