Det finns gott om historiska exempel på hatbrott av systematisk karaktär där motivet huvudsakligen har varit att kränka och skada personer på grund av etnisk eller religiös grupptillhörighet. Delmi vill med den här kunskapsöversikten bidra till en överblick över den aktuella forskningen om hatbrott både internationellt och i Sverige. Fokus ligger på främlingsfientliga och rasistiska hatbrott (afrofobiska och antiromska hatbrott närmare bestämt) samt antisemitiska och islamofobiska hatbrott. I kunskapsöversikten diskuteras även definitioner av hatbrottsbegreppet, lagstiftningens framväxt samt teorier om orsaker och beteenden vid hatbrott.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer

  • Många forskare hävdar att ett hatbrott är värre än samma brott utan hatmotiv, eftersom hatbrottets syfte är att skada en hel grupp människor och de psykiska skadorna kan sitta i länge.
  • Hatbrott kan leda till allmänt ökande motsättningar i samhället och motverka integrationen av minoritetsgrupper.
  • Många hatbrott anmäls inte, exempelvis för att händelsen bedöms som trivial; den utsatta personen känner skam och vill inte figurera i en rättsprocess; misstro till att en polisanmälan leder till något; eller att man är rädd för vedergällning från förövare.
  • Det är synnerligen viktigt att hatbrott bemöts med kraftfullt avståndstagande från ledande politiker och myndigheter, och med tydliga åtgärder. Politiker och polisledning måste prioritera uppgiften att skapa förtroende hos olika grupper.
  • Polisen måste ha förmåga och kunskap att utreda hatbrott, och rättssystemet behöver bättre instrument för att hantera och bedöma hatbrott och åklagare och domstolar bör utbildas på återkommande basis.

Om författarna

Kunskapsöversikten, Hatbrott med främlingsfientliga och rasistiska motiv (2017:2), är skriven av Berit Wigerfelt och Anders S Wigerfelt.