Delmi vill med den här kunskapsöversikten bidra till en överblick över den aktuella forskningen om hatbrott både internationellt och i Sverige. Fokus ligger på främlingsfientliga och rasistiska hatbrott (afrofobiska och antiromska hatbrott närmare bestämt) samt antisemitiska och islamofobiska hatbrott. I kunskapsöversikten diskuteras även definitioner av hatbrottsbegreppet, lagstiftningens framväxt samt teorier om orsaker och beteenden vid hatbrott.

Slutsatser

Några av kunskapsöversiktens slutsatser: 

  • Många forskare hävdar att ett hatbrott är värre än samma brott utan hatmotiv, eftersom hatbrottet ger en signal till gruppen som offret anses tillhöra att de ”ska veta sin plats” i hierarkin, och eftersom de psykiska skadorna kan bli långvariga för den utsatte eller för gruppen som påverkas indirekt.
  • Hatbrott kan också leda till allmänt ökande motsättningar i samhället och motverka integrationen av minoritetsgrupper.
  • Många hatbrott anmäls inte. Några förklaringar är: händelsen bedöms som trivial; den utsatta personen känner skam och vill inte figurera i en rättsprocess; den utsatta tror inte att en polisanmälan leder till något; offret lever som papperslös; man är rädd för vedergällning från förövare eller har bristande tillit till rättsväsendet. 

Policyrekommendationer

Några av kunskapsöversiktens policyrekommendationer: 

  • Det är synnerligen viktigt att hatbrott bemöts med kraftfullt avståndstagande från ledande politiker och myndigheter, och med tydliga åtgärder.
  • Politiker och polisledning måste prioritera uppgiften att skapa förtroende hos olika grupper. Det kan ske genom fördjupad polisiär utbildning om hatbrott, antidiskrimineringsarbete och mer konstruktiva attityder till minoriteter.
  • Polisen måste ha förmåga och kunskap att utreda hatbrott, och rättssystemet behöver bättre instrument för att hantera och bedöma hatbrott. En deluppgift är att lära sig samla in relevant material på internet, vilket kräver resurser och fortbildning. Dessutom är det angeläget att inrätta fler särskilda hatbrottsenheter som är specialiserade på hatbrott.
  • Åklagare och domstolar bör utbildas på återkommande basis.
  • Rutinen att utse målsägarbiträden eller stödpersoner kan vara positivt vid hatbrott.
  • På kort sikt behövs ökat stöd till civilsamhällets hjälpverksamhet för enskilda drabbade individer.

Kunskapsöversikten är skriven av Berit Wigerfelt och Anders S Wigerfelt.