Rätten till fri rörlighet för arbetskraften är ett av fundamenten för den Europeiska unionen och 2015 bodde nästan 13 miljoner EU-medborgare i en annan medlemsstat än födelselandet. Principen om den fria rörligheten gäller såväl EU-medborgarnas rätt att söka och påbörja anställning i alla medlemsstater som att därmed få full tillgång till mottagarlandets sociala trygghetssystem. Fri rörlighet, inbegripet frågan om tillgång till välfärdssystemens olika förmåner och tjänster, har alltid väckt debatt. De stora folkomflyttningar som skett inom EU under de senaste 15 åren har bland annat lett till återkommande politiska diskussioner kring den fria rörligheteten, dels om följderna av den, dels om dess legitimitet.

Delmi Policy brief (2019:10) bygger på en sammanställning av tre working papers från REMINDER programmet, forskningsstöd från EU:s Horizon 2020. Författare är Marcus Österman, forskare vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, Martin Ruhs, professor vid Migration Policy Center vid European University Institute (EUI), Italien, Rafael Ahlskog, forskare vid Statsvetenskapliga institutionen, UU, Pär Nyman, forskare och lärare vid Statsvetenskapliga institutionen, UU och Lutz Gschwind, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, UU.