Studien är baserad på intervjuer med representanter för svenska myndigheter och diplomatiska beskickningar i Sverige, där ett flertal länder finns representerade. Bland annat visar studien att det finns två huvudsakliga aspekter av återvändande- och återtagandeprocessen. Den första är den operativa och logistiska, där myndighetspersonal i Sverige samarbetar med ambassadpersonal på konsulär nivå för att hantera specifika ärenden som rör ursprungsländernas återtagande av individer som saknar laglig rätt att vistas i Sverige. Den andra aspekten rör återvändandepolitik och fokuserar på användning av diplomatiska verktyg för att uppmuntra och underlätta för länder att ta emot sina medborgare under vissa villkor. Dessa verktyg kan variera kraftigt beroende på det aktuella landets situation, sammansättningen av den återvändande gruppen och de befintliga relationerna mellan de inblandade länderna.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer

• En systematisk utvärdering av migrationsdiplomatiska verktyg bör identifiera vilka verktyg som är effektiva och under vilka omständigheter. De verktyg som främjar samordning bör etableras som permanenta inslag i återvändandekedjan.

• Etablera ett kontinuerligt kommunikationsprogram med diplomatiska beskickningar. Det är viktigt för beskickningarna att hålla sig uppdaterade om svenska migrationsregler och dess ändringar, vilka har varit många de senaste åren. En klar översikt över antalet återvändandebeslut per land är också viktig.

• Utrusta ambassadernas samordningsenheter och tjänstemän vid Migrationsverket med de resurser som krävs, inklusive diplomatisk utbildning, lämpliga verktyg, direkt kontakt med nya representanter och en omfattande interkulturell kommunikationsstrategi som omfattar mer än enbart återvändandebeslut.

• Vi föreslår att begreppet effektivitet inom återvändandepolitiken omdefinieras för att prioritera både kvantiteten och kvaliteten på återvändanden. Det är viktigt att säkerställa att återvändanden genomförs på ett humant och hållbart sätt. Dessutom bör strategin beakta långsiktiga resultat och etiska konsekvenser snarare än att enbart fokusera på avlägsnande av individer.

• Bilaterala avtal, oavsett form, bör följas upp och utvärderas noggrant.

• Vid etablering av en stark närvaro på diplomatiska beskickningar är det viktigt att skapa djupare relationer med ursprungsländerna. Många beskickningar är intresserade av att knyta närmare band med Sverige men kontaktas ofta enbart i samband med återvändande- och återtagandeärenden.

• Vid utformningen av politiken gentemot ursprungsländerna bör man skilja mellan generella incitament och ad hoc-incitament.

• Utveckla en övergripande, långsiktig strategi för att hantera återvändande och säkerställ att incitament och verktyg är anpassade efter varje ursprungslands specifika behov och förutsättningar.

Om rapportförfattarna 

Rapporten har författats av Constanza Vera Larrucea, forskare i statsvetenskap och utredningssekreterare på Delmi, och Iris Luthman, fil.kand i internationella relationer och utredningssekreterare på Delmi.

Rapport och policy brief publicerades 25 september 2024.

Fotografi: Mmoka via Unsplash