Lagförändringen 2016 påverkar i synnerhet personer som beviljas uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande som fått mycket starkt begränsade möjligheter att återförenas med nära familjemedlemmar. Men den nya lagen har även lett till förändringar som i princip omfattar alla som bor i Sverige, särskilt då det gäller möjligheten att ta hit en partner från ett land utanför EU. Rapporten sätter de svenska förändringarna i ett jämförande perspektiv genom att analysera hur 2016 års regeländringar förhåller sig till:

  • gällande EU-rätt
  • andra länders regelverk
  • överväganden kring anhöriginvandringspolitik – både de som gjorts tidigare i Sverige och de som gjorts i våra grannländer Danmark och Norge.

Rapporten presenterar en empirisk undersökning som består av två delar. I den första delen görs en översiktlig kartläggning av 30 europeiska länder vad gäller tillämpning av villkorad anhöriginvandring. Analysen bidrar till att konkretisera vad ”EU:s miniminivå” kan innebära, genom att diskutera medlemsstaternas åtaganden enligt EU:s familjeåterföreningsdirektiv samt ge en översiktlig beskrivning av de olika ländernas regelverk och hur dessa förhåller sig till direktivet. I studiens andra del analyseras olika policyprocesser i Sverige, Danmark och Norge som föregått beslut om att införa – eller att tillbakavisa – krav och begränsningar för anhöriginvandring. Genom en bred analys av policyutvecklingen i de tre länderna, från millennieskiftet fram till 2016, studeras vilka överväganden, argument och problembilder som varit vägledande för besluten.

Resultat och Slutsatser

Rapporten visar att 2016 års regelförändringar utgör ett dramatiskt brott från tidigare politik, som ensidigt motiverats som ett sätt att begränsa invandring. De restriktiva förändringarna präglas av en strävan att anpassa Sverige till EU:s lägstanivå för att inte sticka ut med mer förmånliga regler än omgivningen.

  • Kartläggningen av EU:s 28 medlemsländer plus Norge och Schweiz vad gäller tillämpning av fyra olika kategorier av villkor för anhöriginvandring bidrar till att konkretisera vad ”EU:s miniminivå” kan innebära. 
  • Studien visar bland annat att den stora invandringen 2015 utlöst reformer och regeländringar i politiken för anhöriginvandring i alla tre länder. Men medan förändringarna i Danmark och Norge låg i linje med den policyutveckling som kunnat märkas under mycket (Danmark) eller ganska (Norge) lång tid, kan förändringarna i Sverige beskrivas i termer av ett plötsligt migrationspolitiskt paradigmskifte.

Rapporten är skriven av Karin Borevi, docent och lektor i statsvetenskap vid Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola och affilierad forskare vid Centrum för forskning om religion och samhälle (CRS), Uppsala universitet.