Enligt internationell rätt har varje land en skyldighet att ta emot sina egna medborgare om de nekas inresa eller utvisas från ett annat land. Att återta medborgare bör alltså vara väletablerad praxis bland stater. Detta är dock inte alltid fallet. Under de senaste decennierna har flera metoder och verktyg utformats för att definiera och fastställa villkoren och formerna för att kunna återsända personer till deras ursprungsländer.

Bland dessa verktyg är multi- och bilaterala, så kallade, återtagandeavtal de mest framträdande och oftast citerade inom forskning och internationella relationer. Dessa avtal har dock kritiserats för att ha relativt begränsad effekt på antalet personer som faktiskt återvänder. Kritikerna pekar på brister i implementering, bristande respekt för mänskliga rättigheter och att dessa avtal är resultatet av tillfälliga politiska strömningar snarare än långsiktiga lösningar.

Återtagandeavtal, som en del av återvändandeprocessen, kräver omfattande internationellt samarbete. På en operativ nivå är diplomatiska representationer en viktig aktör. Återtagandeprocessen kan innefatta allt från att anskaffa korrekta id-handlingar som möjliggör själva utresan till att erbjuda stödstrukturer i ursprungslandet för att underlätta återintegration.

Den första delen av det AMIF-finansierade projektet har undersökt svenska och utländska myndigheters roll, funktion och samarbete i återvändandeprocessen. Syftet var att adressera hur nationella och bilaterala diplomatiska verktyg (både formella och informella) kan främja ett effektivare, hållbart och humant återvändande av de individer som saknar laglig rätt att vistas i Sverige.

I rapporten presenteras följande slutsatser och rekommendationer:

• En systematisk utvärdering av migrationsdiplomatiska verktyg bör identifiera vilka verktyg som är effektiva och under vilka omständigheter. De verktyg som främjar samordning bör etableras som permanenta inslag i återvändandekedjan.

• Etablera ett kontinuerligt kommunikationsprogram med diplomatiska beskickningar. Det är viktigt för beskickningarna att hålla sig uppdaterade om svenska migrationsregler och dess ändringar, vilka har varit många de senaste åren. En klar översikt över antalet återvändandebeslut per land är också viktig.

• Utrusta ambassadernas samordningsenheter och tjänstemän vid Migrationsverket med de resurser som krävs, inklusive diplomatisk utbildning, lämpliga verktyg, direkt kontakt med nya representanter och en omfattande interkulturell kommunikationsstrategi som omfattar mer än enbart återvändandebeslut.

• Vi föreslår att begreppet effektivitet inom återvändandepolitiken omdefinieras för att prioritera både kvantiteten och kvaliteten på återvändanden. Det är viktigt att säkerställa att återvändanden genomförs på ett humant och hållbart sätt. Dessutom bör strategin beakta långsiktiga resultat och etiska konsekvenser snarare än att enbart fokusera på avlägsnande av individer.

• Bilaterala avtal, oavsett form, bör följas upp och utvärderas noggrant.

• Vid etablering av en stark närvaro på diplomatiska beskickningar är det viktigt att skapa djupare relationer med ursprungsländerna. Många beskickningar är intresserade av att knyta närmare band med Sverige men kontaktas ofta enbart i samband med återvändande- och återtagandeärenden.

• Vid utformningen av politiken gentemot ursprungsländerna bör man skilja mellan generella incitament och ad hoc-incitament.

• Utveckla en övergripande, långsiktig strategi för att hantera återvändande och säkerställ att incitament och verktyg är anpassade efter varje ursprungslands specifika behov och förutsättningar.

Projektet finansieras av Asyl-, migra­tions- och integ­ra­tions­fonden (AMIF).

Foto: J Lee, Unsplash