På grund av betydande skillnader i de skandinaviska ländernas lagstiftningar möts medborgare från andra länder av olika regler och procedurer när de blir medborgare. Syftet med den här rapporten är att undersöka två frågor om naturalisering i Danmark, Norge och Sverige. För det första ställs frågan om vad som gör att utrikesfödda personer blir medborgare i ett nytt land. För det andra ställs frågan om huruvida det nya medborgarskapet påverkar utrikes födda personers arbetsmarknadsintegration.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer

  • I Sverige, såväl som i Norge och Danmark, är personer från Norden och Västeuropa mindre benägna att ansöka om medborgarskap än personer från Asien, Afrika och Östeuropa.
  • Det finns ett samband mellan den relativa skillnaden i ekonomisk utveckling i ursprungs- och destinationslandet där personer från fattigare länder ansöker om medborgarskap i högre utsträckning.
  • Individer som kommer från länder med större medborgerliga friheter naturaliseras i en högre grad än de som kommer från länder med färre civila och medborgerliga rättigheter.
  • Av de tre länderna är det i Sverige som är bäst på naturalisering och införandet av dubbelt medborgarskap har haft positiv påverkan på naturaliseringsgraden i Sverige.
  • Generellt kan ett medborgarskap påverka individens situation på arbetsmarknaden positivt, dels som en garanti för arbetsgivare att individen planerar stanna i landet, dels genom det ökade utbudet av tjänster som är reserverade för svenska medborgare.

Om rapportförfattarna

Rapporten, Vem blir medborgare och vad händer sen? (2015:6), är skriven av Pieter Bevelander, professor vid Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare (MIM) vid Malmö högskola, och Jonas Helgertz, Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet. Bakom rapporten står även Anna Tegunimataka, doktorand i Ekonomisk-historia vid Lunds universitet, och Bernt Bratsberg, professor i ekonomi vid Frischsenteret, Norge.