Återvändandefrågan har sedan en tid tillbaka stått högt på agendan i den offentliga debatten. Trots detta har det producerats relativt lite forskning på området. Denna rapport, som är den första i en serie av studier kring återvändande, uppmärksammar särskilt genomförarledet och implementeringsfrågor kopplade till återvändandeområdet, och bidrar således med viktig ny kunskap.

Under perioden 1999–2018 har svenska myndigheter fattat mer än 300 000 beslut om återvändande. De som inte får stanna förväntas återvända frivilligt till ursprungslandet, men vi vet av erfarenhet att en stor andel inte gör det. Genom en analys av materialet, som i första hand består av ett 40-tal intervjuer, försöker denna rapport utifrån ett styrnings- och implementeringsperspektiv ge svar på frågan om varför diskrepansen mellan mål och utfall är så pass stor på återvändandeområdet.

Resultaten visar att befintliga policyinstrument fungerar dåligt, och även om förvaltningen arbetar hårt med att förbättra och förnya arbetssätt och metoder för att säkra att återvändandet kan ske under humana, rättssäkra och effektiva former, så är grundförutsättningarna svaga.

Övergripande policyrekommendationer:

  • Gör återvändandepolitiken tydligare och mer konsekvent.
  • Identifiera och hantera målkonflikter inom återvändarområdet.
  • Sätt återvändande i fokus redan inledningsvis i asylprocessen för de sökande som har små chanser att få asyl.
  • Se återvändande i högre utsträckning som en integrerad del av migrationspolitiken.
  • Tillvarata befintlig, samt stimulera till ny, forskning på området, från olika perspektiv och med olika metoder, då det finns stora kunskapsluckor när det gäller svenska förhållanden.
  • Bättre täcka de stora kunskaps- och utbildningsbehov som finns inom olika verksamheter och myndigheter.

Rapporten är skriven av docent Henrik Malm Lindberg, utredningssekreterare på Delmi.

Foto av sentidocomun från Pixabay.