I samband med översättningen av policy briefen Those who were sent back: Return and reintegration of rejected asylum seekers to Afghanistan and Iraq (2021:10) så har Delmi intervjuat en av de ensamkommande afghaner som kom till Sverige under flyktingkrisen. Det här är Bomans historia, som även delas av många av respondenterna i Delmis studie. Boman befinner sig för tillfället i Pakistan, det land som han har vuxit upp i. Han blev utvisad till Kabul och vårt forskningsresultat visar att endast hälften av respondenterna återvände till en plats där de känner sig hemma.
- ”Afghanistan var ett nytt land för mig, precis som när jag flyttade till Sverige. Det är mitt hemland men jag hade aldrig varit där innan. Det var en ny kultur och jag hade svårt att förstå språket. Jag försökte att inte prata för mycket så det inte skulle märkas att jag inte kom därifrån”, förklarar han.

Afghanistan var ett nytt land för mig, precis som när jag flyttade till Sverige. Det är mitt hemland men jag hade aldrig varit där innan.

När Boman landade på flygplatsen fanns det ingen som tog emot honom, han fick inget ekonomiskt stöd och kände ingen som kunde hjälpa honom att komma in i samhället eller få ett jobb. Han fick istället remitteringar från den svenska familj som han bodde hos under sin tid i Sverige. Deras hjälp är än idag den enda resursen han har för att kunna försörja sig. Genom föreningen I do, som hjälper utvisade från Sverige i Kabul, var han volontär och försökte stötta andra återvändare med sin erfarenhet. I augusti, under talibanernas framfart, lyckades Boman flytta tillbaka till Pakistan. Idag vågar inga av hans kompisar som är kvar i Kabul gå ut.
- ”Alla vill försöka fly från landet just nu men det går inte, flygplatsen är stängd. De är rädda. Var ska de ta vägen?”, säger han. Majoriteten av dem tillhör precis som Boman den etniska minoriteten hazara. 77% av de afghanska respondenterna i Delmis studie tillhör denna folkgrupp som har utsätts för våld och förtryck bland annat av talibanerna.

Den främsta drivkraften bakom beslutet att migrera för de afghanska respondenterna i Delmis studie har varit fattigdom och otrygghet. Åtskilliga hade också känt sig förföljda. Många hade flyttat till Iran i hopp om bättre levnadsvillkor, innan de reste vidare mot Europa. Detsamma gäller Boman som flydde som minderårig från Pakistan via Iran och kom till Sverige i slutet av 2015. I Sverige var han väl integrerad, gjorde praktik vid sidan av byggprogrammet på gymnasiet, lärde sig flytande svenska, och etablerade ett starkt nätverk av fosterfamilj och vänner som han fortfarande har kontakt med.

I Sverige var han väl integrerad, gjorde praktik vid sidan av byggprogrammet på gymnasiet, lärde sig flytande svenska, och etablerade ett starkt nätverk av fosterfamilj och vänner som han fortfarande har kontakt med.

Det han berättade för Migrationsverket räckte dock inte för att bli beviljad uppehållstillstånd och han uppfyllde inte heller kraven för att kunna stanna via gymnasielagen då han kom till Sverige efter den 24 november 2015.
-”Efter tre avslag bestämde jag mig med min familj och företaget jag praktiserade på att återvända och ansöka om arbetstillstånd. Jag återvände frivilligt men jag hade inget val.” Tanken var att stanna i några månader och sedan återvända till Sverige men under det första ansökningstillfället insåg han att han hade fått ett års inreseförbud. Därefter kom Covid-pandemin som stängde ner en hel värld. Hans plan är att försöka ansöka på nytt i år. En plan B finns inte.
-”På något sätt måste jag tillbaka till Sverige. Jag kan inte bo i vare sig Afghanistan eller Pakistan. Jag ser inte ett liv eller framtid där. Jag har integrerats i det svenska samhället. Jag vill inte ta mig till ett annat europeiskt land och börja om från noll igen”.

Jag vill inte ta mig till ett annat europeiskt land och börja om från noll igen.

Boman berättar hur glad han blev när han fick reda på att Migrationsverket har stoppat utvisningar till Afghanistan då det enligt honom är ett land man inte längre kan bo i. Han önskar att beslutet hade kommit när han fortfarande befann sig i Sverige men att leva irreguljärt i ett så kallat skuggsamhälle var aldrig ett alternativ utan han ville komma tillbaka via lagliga vägar.

-”Man ska aldrig ge upp för sitt liv. Man måste alltid kämpa för det man vill i framtiden, vilken situationen det än är. En dag kommer man att vinna. Jag har ett mål och det ska bli verklighet”, avslutar han. En viktig slutsats av Delmis studie är att anledningarna som leder människor till att migrera finns kvar efter deras återvändande. Detta ökar sannolikheten för återmigrering – tillbaka till Sverige. I nuläget finns det dock mycket få eller inga lagliga vägar.

*Det är en genrebild och föreställer inte Boman.