Delmi fick möjlighet att genomföra en kort intervju med Gerasimos Tsourapas, professor i internationella relationer vid University of Glasgow och chefredaktör för Migration Studies (OUP). Gerasimos granskade nyligen en kommande Delmi-rapport i det pågående projektet "Återvändande som internationell migrationspolitik" finansierat av AMIF-fonden.

Gerasimos, vad var det som initialt väckte ditt intresse för forskning om migranter, flyktingar och återvändande?

Min avhandling vid SOAS, University of London, började som ett projekt om hur sociala förändringar i Egypten påverkades av återvändande migranter från Gulfstaternas samarbetsråd. När jag tittade närmare på deras erfarenheter började jag ställa frågor om varför de hade lämnat Egypten från första början, och jag försökte identifiera de olika strukturer som både uppmuntrar och gynnas av sådan rörlighet över gränserna. Så småningom riktade jag min uppmärksamhet mot den egyptiska statens instrumentella användning av arbetskraftsinvandring, vilket blev min första bok. I likhet med många andra som har vuxit upp i Grekland och, mer allmänt, i östra Medelhavsområdet, är min familjehistoria naturligtvis också en historia av mobilitet och rörelse. Därför antar jag också att det var något med dessa cirkulära migrationsbanor över arabvärlden som väckte minnen hos mig!

Din forskning omfattar begreppet migrationsdiplomati. Hur skulle du definiera det, och hur tror du att det har påverkat och kanske breddat vår förståelse av migrationspolitik?

Migrationsdiplomati undersöker två processer i världspolitiken. För det första analyseras hur olika aktörer använder migration för att uppnå utrikespolitiska mål; till exempel var den migrationskris som Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko skapade för några år sedan, i syfte att sätta press på Europeiska unionen, ett exempel på tvingande migrationsdiplomati. För det andra undersöker migrationsdiplomati användningen av utrikespolitik för att uppnå migrationsmål. Det senaste avtalet på 7,4 miljarder euro mellan EU och Egypten, till exempel, visar hur viktigt det är med samarbetsinriktad migrationsdiplomati. Jag anser att konceptet har gjort det möjligt att peka på den omfattande instrumentaliseringen av migranter och flyktingar som sker i dagens diplomati. Migrationsdiplomati har också belyst hur sårbara grupper görs till en slags handelsvaror som nyttjas för materiell vinning, vilket sker globalt - eller, som jag kallar detta komplexa fenomen, ”flyktingrentierism”.

Delmi-projektet "Återvändande som internationell migrationspolitik" syftar till att undersöka hur diplomatiska verktyg och internationellt samarbete kan främja ett effektivt och hållbart återvändande. Är det möjligt, eller är beslutsfattarna alltför optimistiska när det gäller användningen av sådana verktyg?

Jag är optimistisk om att Delmi-projektet kommer att ge användbara resultat i sin undersökning av diplomati för återvändande, vilket verkligen är ett ämne som är aktuellt för regeringar och internationella organisationer idag. Mellanstatligt samarbete och diplomati är avgörande för att repatrieringen ska bli framgångsrik, men det kan vara lättare sagt än gjort. Vår forskning om hur repatrieringsprocesser fungerar i samband med den syriska flyktingkrisen i Jordanien, Libanon och Turkiet belyste hur samarbetet också är beroende av en anpassning av staternas geostrategiska och inhemska politiska och ekonomiska mål. Risken för att stater agerar endast för att tillgodose sina egna intressen, på bekostnad av det gemensamma bästa, är fortfarande stor.