Er studie belyser utmaningarna och möjligheterna för ukrainska skyddssökande i Sverige. Vilka aspekter av mottagandet upplevde de intervjuade kvinnorna som mest avgörande för deras integration i det svenska samhället?

  • Vi kan inte prata om ’integration’ av ukrainare i Sverige pga avsaknad av etablerings- och integrationsåtgärder fram till sommaren 2023 (då rätten till SFI blev verklighet) och sommaren 2024 (med introduktion av etableringsåtgärder, högre ersättning, osv.)
  • I positiv och stärkande mening, det som var mest avgörande för anpassning till livet i Sverige handlade om ’snällhet och engagemang’ från vanliga svenskar, volontärer och ukrainska diasporan
  • Andra (icke-ekonomiska)resurser som hjälpte de är känslan av säkerhet, agens and viljan lära sig nya saker, naturen, kulturella aktiviteter (avgiftsfria), religion, mm.

Studien pekar på en relativt snabb etablering av ukrainare på den svenska arbetsmarknaden. Vad tror ni är de främsta anledningarna till denna framgång, och vad kan göras för att förbättra deras långsiktiga integration?

  • Flera anledningar till att det gick snabbt för skyddsökande att hitta jobb i Sverige:
    • De som kom till Sverige var övervägande unga och i arbetsförålder
    • De flesta hade högre utbildning från och ett arbete i Ukraina innan kriget
    • Betydande del har jobbat utomlands förut och hade kontakter och nätverk
    • Arbetsgivare i Sverige är villiga att anställa skyddsökande från Ukraina och kunde få ersättning från Arbetsförmedlingen för att göra det
    • Övervägande majoritet fick arbete i serviceyrken, produktion, bygg, mm: med låga löner och kortvariga kontrakt
    • För de skyddsökande själva, hitta ett jobb snabbt var det enda sättet att skapa förutsättningar för ett drägligare liv, eftersom dagersättning och andra stöd i Sverige var så låga.
  • Den snabba etableringen av ukrainare på arbetsmarknaden i Sverige kan anses vara en framgång, i alla fall om Sveriges jämförs med andra nordiska länder. Dock finns det flera orosmoln kring denna framgång:
    • Många upplever statusförlust pga jobben de utför i Sverige motsvarar inte deras kompetenser
    • Anställningskontrakten är sällan längre än 6 mån- 1 år
    • Låga löner
    • Det förekommer diskriminering på arbetsplatser och utnyttjande
    • Språkutvecklingen i svenskan bromsas av att alla andra som jobbar i lågavlönade branscher är själva migranter, och inte sällan jobba utan kontrakt
  • Det som behöver göras långsiktigt för skyddsökandes integration:
    • Låt etableringsinsatser gälla alla grupper av skyddsökanden (de som är arbetsföra men också de som är s.k. pensionärer, i Ukraina går flera i pension kring 60 årsålder)
    • SFI och vidare utbildning i svenska är avgörande för att kunna förankra sig i samhället på ett meningsfullt sätt, därför bör språkinlärning vara prioritet
    • Genomför validering av utbildningar skyndsamt
    • För att förebygga inlåsning inom lågkvalificerade yrken med låga inkomster bör arbetsmarknadsinsatser vara riktade. Säkerställ att skyddssökande med högre utbildning och avsikt att stanna i Sverige under längre tid kan efter validering av sin utbildning och med hjälp av Arbetsförmedlingen få till stånd individanpassade vidareutbildnings- och yrkesval. Skyddssökande utan tidigare etablerad kontakt med arbetsmarknaden ska kunna få vidareutbildning inom bristyrken i ett högre tempo.
    • Barn och unga bör kunna studera på gymnasiet och universitet med stöd från CSN, åtminstone med stöd av bidragsdelen. Osäkerhet för barnens framtida utbildning skapa stor oro för föräldrar som inte våga ta långsiktiga beslut kring sin egen vistelse i Sverige.

Ni diskuterar även civilsamhällets roll för att stödja de skyddssökande. Hur kan detta samarbete mellan statliga aktörer och civilsamhället utvecklas ytterligare för att underlätta ukrainarnas inkludering i Sverige?

    • Under tiden när skyddsökande från Ukraina hade enbart basala rättigheter och låga dagsersättningar (vilket flera kommer att ha även efter den 1 nov 2024), fick olika aktörer från civilsamhället täcka de viktiga luckor som uppstod i deras behov: t.ex. tillgång till billigare mat och hushållsvaror, till språkkurser, till psykologiskt stöd, och olika stödnätverk, mm    
    • Statliga aktörer bör ha en pågående dialog med olika aktörer inom civilsamhällets organisationer, bjuda de till erfarenhetsutbyte, ta del av deras egen forskning och undersökningar, stödja deras initiativ  ekonomiskt och allmänt erkänna deras bidrag till ukrainares välmående i Sverige.

Den 1 november träder ny lagstiftning i kraft som syftar till att förbättra levnadsvillkoren för personer med tillfälligt skydd. Vad ser ni som de viktigaste förbättringarna och vilka utmaningar återstår?

  • Förbättringar:
    • Mer ekonomiska resurser än tidigare
    • Möjlighet att agera på egen hand och nyttja de digitala funktioner när det gäller kontakt med myndigheter, hälsovård, kontakt med skolor, banker, mm
    • Tillgång till personnummer och bank-ID göra dessa kontakter enklare
    • Etableringsinsatser ger djupare förståelse för hur det svenska samhället fungerar och potentiellt höjer tillit till det svenska samhällets institutioner.

  • Utmaningar:
    • Omvandling från det kollektiva till det individuella skyddet: Massflyktsdirektivet (TPD) är ett kollektivt skydd där individens skyddsrättigheter underordnar sig det kollektiva skyddet. Alla skyddsökande med massflyktingsstatus lider under samma juridiska ramverk oavsett individuella skäll till varför de söker skydd. Övergången till registrering i folkbokföringsregistret förutser dock att varje individ ska behandlas enskilt när besluten fattas. Dels innebär det en förlyftning av ansvar till de som söker skydd (t.ex. när det gäller boende), och dels kan det uppstå konflikter och oenigheter i huruvida olika familjemedlemmar ställer sig till denna förändring och vilka resurser de behöver.
    • Det är fortfarande oklart hur förhåller sig EU:s massflyktsdirektivet som gäller fram till mars 2026 och folkbokföringen som gäller i 5 år åt gången till varandra rent juridiskt?
    • Bristande kunskap om förändrad lagstiftning inom myndigheterna: Även före regeringsbeslutet 2024 har det funnits kunskapsluckor hos de svenska myndigheterna om hur direktivet om tillfälligt skydd ska tillämpas. Detta har lett till att olika myndighetsföreträdare ofta kunde ge motstridiga eller till och med motsägelsefulla svar på samma frågor. Som flera av de tillfrågade skyddsökande vitnar om fortsätter brister i samarbete mellan myndigheter även efter 1 juli 2024.
  • Olika kommunala tillvägagångssätt: Det finns många olika som olika kommuner jobbar med mottagande av ukrainare i Sverige. I Skåne, där de senaste intervjuer genomfördes, kan vi identifiera de kommuner där det finns en särskild "spindel i nätet" (nyckelsamordnare) som håller regelbunden kontakt med alla skyddsökanden, och inte enbart skicka ut information till de som kan uppfattas opersonligt. I dessa kommuner tenderar de skyddsökande att känna mer trygghet och agera proaktivt när det gäller sina ansökningar av ID, mm. I kommuner som saknar en sådan samordnare är situationen däremot helt annorlunda, och informationen kanaliseras ofta via andra migranters personliga erfarenheter och sociala medier.
  • Otydlig ansvarsfördelning när det gäller boende: hur är det tänkt att de skyddsökande ska betala marknadshyror migrationsverkets- och kommunalt stöd till boende upphör och de skyddsökandens inkomster är fortfarande väldig låga.
  • Bättre tillsyn av arbetsplatser som använder sig av statligt stöd för att anställa ukrainska skyddsökande bör tillämpas. Även andra åtgärder måste komma till stånd för att minska diskriminering och utnyttjande av anställa med tillfälliga status.
  • Det finns flera undersökningar (bla. HUG, 2024) som pekar på en försämrad psykisk hälsa bland de skyddsökande från Ukraina, dels pga obehandlat trauma från kriget, dels pga påtvingat migration. Under tiden med tillfälligt skydd och fortsatt osäker framtid upplever många ukrainare problem med låg självkänsla, emotionell stress och oro, utbrändhet, och depression, mm som har negativ inverkan på deras integration i samhället. Den allmänna sjukvården bör få kännedom om dessa problem och sätta in olika hälsofrämjande insatser för denna grupp mot bakgrund av stödorganisationers utarbetade metoder.

 

Fotograf: Max Kukurudziak via Unsplash.