I publikationen betraktas vandelsprövning som ett verktyg inom statens migrationskontroll, där myndigheter avgör vilka personer som får stanna i landet och på vilka villkor. Policy Briefen undersöker liknande regler i jämförbara länder, den historiska utvecklingen av vandelsprövning i svensk migrationspolitik och möjliga effekter av ett återinförande. Materialet som ligger till grund för analysen består av utredningar och lagtexter från 1950-talet och framåt. Även om insamlingen inte är heltäckande, täcker den de flesta stora reformer inom migrationspolitiken.

Övergripande slutsatser och rekommendationer:

  1. Tydlighet i lagstiftningen
    Om vandelsprövningen ska utvidgas är det avgörande att den regleras tydligt i lagen. Lagstiftningen måste vara förutsägbar, särskilt om prövningen börjar omfatta vaga kriterier som ”svenska värderingar”. Detta avviker från internationell praxis och är problematiskt eftersom det inte finns någon allmän konsensus om vad dessa värderingar innebär.

  2. Bevisbördan på myndigheterna
    Vid en utökad vandelsprövning bör ansvaret för att visa på brister i levnadssättet ligga hos myndigheterna, snarare än hos individen själv. Prövningen bör ställa höga krav på bevisning, och besluten måste kunna överklagas till migrationsdomstolar för att säkerställa rättssäkerhet.

  3. Behovet av vandelsprövning ifrågasätts
    En viktig fråga att ställa är om vandelsprövning verkligen är nödvändig för att uppnå de mål som eftersträvas. Migrationsverket genomför redan brottskontroller, och i andra europeiska länder finns mer avgränsade regler för att neka eller återkalla uppehållstillstånd på liknande grunder. Det saknas dessutom bevis för att stora grupper av migranter missköter sig på ett sådant sätt att vandelsprövning skulle leda till fler utvisningar.

Om författaren

Denna Policy Brief är författad av Andreas Asplén Lundstedt, forskare vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet.

Denna Policy Brief publicerades den 14 oktober 2024.