Syftet med denna policy brief är att bidra till en bättre förståelse av återvändandeambitioner och drivkrafter hos syrier bosatta i Sverige och det bredare EU. I detta sammanhang avses både frivilligt återvändande och återvandring. Den utgår från Delmis kunskapsöversikt Europeiska värdländers roll vid frivillig återvandring (Voyer, Nelin & Zethraeus, 2025) och bygger vidare på dess resultat genom att inkludera en fallstudie av Syrien efter Assads regims fall. Studien baseras på en genomgång av alla tillgängliga publicerade rapporter från erkända organisationer under perioden december 2024 till april 2026, med fokus på återvändandeambitioner och drivkrafter hos syrier i EU. Den betonar behovet av evidensbaserad politik som tar hänsyn till komplexiteten i frivilligt återvändande till ett land som fortfarande präglas av betydande sårbarheter.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer 

  • Gör det möjligt för syrier att behålla sin rättsliga status i värdlandet medan de undersöker möjliga återvändandemöjligheter i Syrien. Att behålla rättslig status i värdlandet är avgörande för syrier som överväger frivilligt återvändande. Möjligheten att behålla denna status samtidigt som man utforskar möjligheter i Syrien möjliggör flexibla, transnationella arrangemang som kan gynna båda länderna, exempelvis genom att yrkesverksamma bidrar i båda kontexterna. Tydlig och tillförlitlig information är nödvändig för att individer ska förstå hur resor till Syrien eller förändrade förhållanden kan påverka deras uppehållsrätt. Detta inkluderar vägledning om juridiska risker, möjliga statusförändringar och huruvida stödprogram för återvandringsbidrag tillåter att uppehållstillstånd behålls tillfälligt om man omprövar sitt beslut.

  • EU:s värdländer bör fortsätta att följa den humanitära situationen i Syrien, för att upprätthålla en praxis där säkra, frivilliga och värdiga återvändanden inte bara innebär skydd från statligt våld, utan också möjligheten att återuppbygga försörjning. Många syrier i EU lyfter svårigheter att återuppbygga sin försörjning i Syrien som ett stort hinder för att återvända. Som Nimer och Rottmann (2026) betonar kan begreppet ”säkerhet” inte enbart likställas med frånvaro av våld eller skydd från statligt våld som grund för att uppmuntra återvändande. Säkra återvändanden bör innebära ”…mer än att bara överleva” och därmed även möjligheten att bygga upp sin försörjning.

  • Politik och praxis för frivilligt återvändande behöver ta hänsyn till erfarenheterna hos etniska och religionsbaserade minoriteter, för att bättre förstå vad ett säkert, frivilligt och värdigt återvändande innebär för dem. Rädsla för riktat våld mot sådana minoriteter i Syrien är fortsatt en central oro enligt rapporter från UNHCR och IOM. Samtidigt är detta område otillräckligt utforskat, och det saknas data om hur många syrier i EU tillhör dessa grupper. Det är därför oklart om politiska förändringar – såsom erkännandet av kurdiska som nationellt språk och återställandet av medborgarskap – påverkar minoriteters vilja att återvända.

  • Undersökningar om återvändandeavsikter bör breddas till att inkludera frågor om värdighet, återupprättad nationell tillhörighet och frihet från auktoritär kontroll (i linje med Zeyn, 2026). Zeyns forskning visar att återvändandeprogram ofta fokuserar på ekonomiska faktorer och förbiser psykologiska behov, trots att dessa kan vara avgörande för beslut om återvändande. Tidigare studier visar också att tillstånd såsom PTSD spelar en viktig roll i detta sammanhang. Trots detta är psykologiska aspekter fortfarande underutforskade och bör integreras mer systematiskt i forskning och enkäter.

Om författaren

Författare till publikationen är Anna Hammarstedt, fil.dr. i internationella relationer och utredningssekreterare på Delmi. 

Rapporten publicerades den 18 juni 2026.

Foto: Omar Ramadan via Unsplash.