I den här Delmi-rapporten undersöks ansvarsfördelning för skyddsbehövande från ett globalt perspektiv. Den analyserar dåtida och nutida modeller och diskuterar dess genomförbarhet i praktiken.
Några övergripande slutsatser och rekommendationer
- Det finns behov av olika mekanismer för att uppnå ansvarsfördelning på global och regional nivå. Samtidigt är det osannolikt att en effektiv ansvarsfördelning kan uppnås genom en enskild juridisk lösning eller genom ett centralt fördelningssystem.
- Det krävs en rad komplementära lösningar – analytiska, politiska och operativa – för att undvika det kollektiva handlandets problem (s.k. collective action failure).
- Ett index för ansvarsfördelning kan användas för att mäta statliga insatser såväl som att bidra till att skapa ett normativt ramverk för hur stater bör handla.
- En överordnad princip bör vara att ansvarsfördelningen syftar till att stärka snarare än att undergräva flyktingars tillgång till skydd och stöd.
- Relevanta internationella institutioner måste ha förutsättningar för politisk analys och politiskt förankringsarbete för att effektiva verksamhetsstrukturer ska kunna utvecklas.
- Nya operativa verktyg behöver utvecklas, bland annat för att tillgodose behovet av preferensmatchning och migranters behov av lagliga vägar.
Om författarna
Rapporten, En rättvis fördelning: ansvarsfördelning för skyddsbehövande (2017:10), är skriven av Alexander Betts, professor vid University of Oxford, Cathryn Costello, docent vid University of Oxford, och Natascha Zaun, lektor vid London School of Economics.
Foto av parvel från Pixabay.
