Mot bakgrund av den senaste migrationskrisen i Europa syftar denna Delmi-rapport till att granska och utvärdera det gemensamma europeiska asylsystemet (CEAS). Rapporten undersöker vad som har åstadkommits och vad som har misslyckats, med fokus på två av de mest pressande utmaningarna: (1) Den ojämna fördelningen av asylsökande mellan EU:s medlemsstater och strävan att uppnå en rättvisare ansvarsfördelning; och (2) de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna vad gäller beslutsfattande i asylärenden och behovet av att, i större utsträckning, uppnå harmoniserade erkännandegrader.

Slutsatser och policyrekommendationer

  • Resultaten visar att vissa medlemsstater har tagit emot ett förhållandevis högt antal asylansökningar medan andra har registrerat förhållandevis få. Skillnader stater emellan vad gäller antalet mottagna asylsökande kan till viss del förklaras utifrån medlemsstaternas geografiska läge inom EU, men även av andra faktorer.
  • Resultaten visar att även om en övergripande trend mot en högre beviljandegrad kan identifieras (inte minst på grund av det ökade antalet asylsökande från krigsdrabbade länder som Syrien), har medlemsstaterna gjort mycket få framsteg vad gäller mer harmoniserade beslut i asylärenden.
  • Sverige överskred sitt kvantitativa ansvar för asylsökande under perioden 2008-2015 i förhållande till sin befolkningsstorlek och ekonomiska välstånd. Efter införandet av ett antal restriktiva åtgärder och en efterföljande minskning av antalet asylsökande började landet emellertid att underprestera år 2016.
  • Sverige inte avvikit i någon större utsträckning från EU:s allmänna praxis gällande hantering av asylansökningar från specifika ursprungsländer. Sverige avviker dock från resten av EU när det gäller hantering av ansökningar från Irak och Afghanistan, där man varit mer restriktiv mot medborgare från Irak perioden 2008-2016 och Afghanistan perioden 2015-2016.
  • När det gäller beslutsfattande i asylärenden föreslår författarna en förstärkt roll för en framtida EU-asylbyrå, som skulle inneha en krisberedande funktion för att identifiera, analysera och hantera situationer där bifallsfrekvensen för sökande från särskilda ursprungsländer skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna.
  • Studien föreslår också gemensamma ”samverkansövningar” där tjänstemän från flera medlemsstater tillsammans granskar och beslutar om asylansökningar som inlämnas av medborgare från ett visst ursprungsland.
  • Författarna föreslår att ett nytt kvotbaserat fördelningssystem som ersätter de nuvarande Dublin-kriterierna på lång sikt är den bästa och mest följdriktiga vägen framåt.

Om författarna

Rapporten, Reform av EU:s gemensamma asylsystem (CEAS) (2017:9), är skriven av av Bernd Parusel, migrations- och asylexpert vid Migrationsverket, och Jan Schneider, chef för forskningsenheten vid Expertrådet för tyska stiftelser för integration och migration.