Under valåret har olika typer av utvisningar får stort utrymme i både den politiska och mediala debatten. Frågan berör flera delar av migrationspolitiken och påverkas av både tidigare reformer och lagändringar till följd av Tidöavtalet. Sammantaget har utvecklingen lett till ett större antal utvisningar än tidigare. På den här sidan samlar vi forskningsbaserad kunskap om de utvisningar som har väckt särskild uppmärksamhet.
Vad säger Delmis forskning?
Sverige lever i stor utsträckning redan upp till rapportens rekommendationer om hur migranter som frihetsberövats, eller i annan form är föremål för inskränkta friheter bör behandlas i samband med ett lagakraftvunnet av- eller utvisningsbeslut. Enligt Delmis forskning bör möjligheterna att utöka tillämpningen av alternativ till förvar övervägas, som de nya återvändandecentren. Liksom vid förvar bör uppmärksamhet och resurser vid dessa center riktas mot de boendes psykiska hälsa. Utöver en mer allmän nedsättning i hälsa och behov av vård framstår i rapporten den psykiska ohälsan som ett stort problem, något som i sin tur ofta tycks vara kopplat till situationen att vara frihetsberövad.
Författare: Andreas Savelli, utredningssekreterare vid Delmis kansli.
Tidöavtalets förslag riskerar att bryta mot internationell och europeisk mänsklig rättighetslagstiftning. Det mest problematiska är avtalets mål att göra utvisning av migranter och flyktingar enklare och mer automatisk vid bristande ”hederlig vandel”. Migranter som åtnjuter internationellt skydd har rätt till skydd mot utvisning till ett land där det finns risk för obotlig skada av vilken grund som helst. Enligt internationell rätt förlorar de inte denna rätt på grund av att de saknar hederlig karaktär. Genomförandet av avtalet kan leda till att fler migranter söker EU:s långvariga uppehållsstatus, som ger starkare skydd än svenska regler och därmed minskar statens kontroll.
Författare: Elspeth Guild, Jean Monnet Professor ad personam vid Queen Mary University of London samt Radboud University Nijmegen i Nederländerna.
Det är viktigt för invandringspolitikens legitimitet att de personer som inte bör ha uppehållstillstånd inte får det. Den karaktärsbedömning som vandelsprövningen utgör ger nya möjligheter att ställa krav på invandrare för att de ska få tillstånd att stanna i Sverige. Samtidigt måste strävan efter effektiv kontroll balanseras med hänsyn till rättssäkerhet. Delmis policy brief visar att det ständiga hotet om att uppehållstillståndet dras tillbaka kan skada invandrares trygghet och försvåra integration. Historiskt ville inte svenska regeringar avskaffa vandelsprövningen, trots att den användes så sällan, därför att den ändå ansågs ha ett ”psykologiskt värde” och utgöra ”preventiv funktion” som ställde krav på invandrare. Forskningen framhåller att krav bör ställas inte bara på invandrare, utan även på staten, exempelvis tydliggöra i lag vad vandelsprövningen handlar om.
Författare: Andreas Asplén Lundstedt, forskare vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet.
Den första januari år 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Delmis policy brief diskuterar innebörden och betydelsen av barnets bästa i migrationsrättsliga sammanhang och sätter principen om barnets bästa i relation till statens rätt att reglera invandring. En tydlig slutsats är att proportionerliga inskränkningar i rätten till respekt för privat- och familjeliv är tillåtna enligt internationella åtaganden, såsom Europakonventionen och barnkonventionen. Generella slutsatser om när ingrepp är oproportionerliga är svåra att dra, då stater har ett relativt stort utrymme att bedöma åtgärder i migrationsärenden. Samtidigt måste det finnas utrymme att bevilja uppehållstillstånd när ett nekande skulle vara oproportionerligt, exempelvis när en familj omöjliggörs att leva tillsammans någonstans i världen.
Författare: Louise Dane, doktor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, samt jurist vid Asylrättscentrum.
Foto: Jeanson Wong via Unsplash.
