Enligt internationell rätt har varje land en skyldighet att ta emot sina egna medborgare om de nekas inresa eller utvisas från ett annat land. Att återta medborgare bör alltså vara väletablerad praxis bland stater. Detta är dock inte alltid fallet. Under de senaste decennierna har flera metoder och verktyg utformats för att definiera och fastställa villkoren och formerna för att kunna återsända personer till deras ursprungsländer.
Bland dessa verktyg är multi- och bilaterala, så kallade, återtagandeavtal de mest framträdande och oftast citerade inom forskning och internationella relationer. Dessa avtal har dock kritiserats för att ha relativt begränsad effekt på antalet personer som faktiskt återvänder. Kritikerna pekar på brister i implementering, bristande respekt för mänskliga rättigheter och att dessa avtal är resultatet av tillfälliga politiska strömningar snarare än långsiktiga lösningar.
Återtagandeavtal, som en del av återvändandeprocessen, kräver omfattande internationellt samarbete. På en operativ nivå är diplomatiska representationer en viktig aktör. Återtagandeprocessen kan innefatta allt från att anskaffa korrekta id-handlingar som möjliggör själva utresan till att erbjuda stödstrukturer i ursprungslandet för att underlätta återintegration.
Den första delen av det AMIF-finansierade projektet kommer att undersöka svenska och utländska myndigheters roll, funktion och samarbete i återvändandeprocessen. Syftet är att adressera hur nationella och bilaterala diplomatiska verktyg (både formella och informella) kan främja ett effektivare, hållbart och humant återvändande av de individer som saknar laglig rätt att vistas i Sverige.
Projektet finansieras av Asyl-, migrations- och integrationsfonden (AMIF).
Foto: J Lee, Unsplash
