Rapporten "Irreguljär migration och Europas gränskontroller, 2016:3" analyserar hur EU och dess medlemsstater har bedrivit gränspolitiken sedan Schengensamarbetets avskaffande av de inre gränserna under 1990-talet. Studien analyserar den ”kamp mot olaglig invandring” som sedan 1990-talet har utvecklats vid och bortom de yttre gränserna. Den svarar på hur, varför och med vilka konsekvenser vissa typer av migration alltmer har kommit att behandlas som ett säkerhets- och gränsproblem.

Några övergripande resultat och slutsatser

  • Starkare gränspatruller, mer övervakning och ett fördjupat polissamarbete med tredje land har skapat farliga färdvägar och inresemetoder, vilket går hand i hand med större inkomster i en professionaliserad smugglarverksamhet.
  • Utvecklandet av en så kallade gränsindustri har lätt till att gränsbyråer, polismyndigheter, militärer, försvarskoncerner och regimer i icke-europeiska länder har stärkt sina positioner och resurser inom kampen mot migrationen, och har i samarbete med politiker skapat flera säkerhetsinitiativ efter varje ny gränskris i södra Europa.
  • Samarbetet med icke-europeiska länder har, i stor utsträckning, varit fokuserat på kontroll och gränssäkerhet snarare än på att förbättra situationen för migranter, flyktingar och gränssamhällen. Samtidigt har stater i regionerna (exempelvis Libyen, Marocko, Mauretanien och Turkiet) kunnat använda hotet om mer migration som ett påtryckningsmedel gentemot EU och europeiska regeringar.

Om rapportförfattaren

Rapporten ”Irreguljär migration och Europasgränskontroller – en etnografisk analys”, är skriven av Ruben Andersson, forskare vid London School of Economics. Rapporten bygger på Anderssons doktorsavhandling och flera års kvalitativ forskning.