Rapporten analyserar hur EU och dess medlemsstater har bedrivit gränspolitiken sedan Schengensamarbetets avskaffande av de inre gränserna under 1990-talet. Studien analyserar den ”kamp mot olaglig invandring” som sedan 1990-talet har utvecklats vid och bortom de yttre gränserna. Den svarar på hur, varför och med vilka konsekvenser vissa typer av migration alltmer har kommit att behandlas som ett säkerhets- och gränsproblem.

Några övergripande slutsatser och rekommendationer

  • Starkare gränspatruller, mer övervakning och ett fördjupat polissamarbete med tredje land har skapat farliga färdvägar och inresemetoder, vilket går hand i hand med större inkomster i en professionaliserad smugglarverksamhet.
  • Utvecklandet av en så kallade gränsindustri har lätt till att gränsbyråer, polismyndigheter, militärer, försvarskoncerner och regimer i icke-europeiska länder har stärkt sina positioner och resurser inom kampen mot migrationen, och har i samarbete med politiker skapat flera säkerhetsinitiativ efter varje ny gränskris i södra Europa.
  • Samarbetet med icke-europeiska länder har, i stor utsträckning, varit fokuserat på kontroll och gränssäkerhet snarare än på att förbättra situationen för migranter, flyktingar och gränssamhällen. Samtidigt har stater i regionerna (exempelvis Libyen, Marocko, Mauretanien och Turkiet) kunnat använda hotet om mer migration som ett påtryckningsmedel gentemot EU och europeiska regeringar.
  • Ett positivt samarbete med icke-europeiska länder bör ersätta dagens säkerhetsbaserade samarbete. Det är av stor vikt för att säkra flyktingars mänskliga rättigheter, samt av strategisk och diplomatisk betydelse för europeiska länder, eftersom ett omformulerat samarbete – innefattande lagliga vägar – undergräver de incitament som nu finns för irreguljär migration och Europas gränskontroller.

Om rapportförfattaren

Rapporten, Irreguljär migration och Europasgränskontroller – en etnografisk analys (2016:3), är skriven av Ruben Andersson, forskare vid London School of Economics.