Rapporten försöker genom registerdata för de som fått uppehållstillstånd i Sverige 2003–2014 att besvara frågor om de ensamkommandes väg in på den svenska arbetsmarknaden. Vilken typ av yrken har de? Och hur många varken studerar eller arbetar? Hur påverkas de ensamkommandes etableringen på arbetsmarknaden av ålder, kön, ursprungsland, tid i Sverige, vart i Sverige de bosatt sig, samt eventuell återförening med sina föräldrar. Rapporten inleds med en historisk översikt av migrationen av ensamkommande flyktingbarn till Europa samt med en kort genomgång av resultat från tidigare internationell forskning på området. Därefter redovisas grundläggande fakta om de ensamkommande som kom till Sverige till och med 2017. Rapporten behandlar också hur den inledande tiden i Sverige är organiserad för ensamkommande, åldersbedömning, regelverk och lagstiftning på området.

Resultat och Slutsatser

Sammanställningen visar att under perioden 2000–2016 var de vanligaste länderna från vilka ensamkommande asylsökande kom (i tur och ordning): Afghanistan, Somalia, Syrien, Etiopien, Eritrea och Irak. De flesta ensamkommande är pojkar – 2015 var endast 8 procent av de asylsökande flickor och 2016 var 20 procent flickor. Av de ensamkommande som fick uppehållstillstånd under perioden 2003–2014 var ungefär en fjärdedel flickor. 

  • Upp till 21 års ålder är de allra flesta ensamkommande i någon form av utbildning. Många ensamkommande studerar på gymnasial nivå även efter 19 års ålder. Resultaten i gymnasieskolan är ofta otillfredsställande, få fullföljer en treårig gymnasieutbildning. De som har högre utbildning än grundskola är oftare sysselsatta. 
  • Om man jämför ensamkommande med svenskfödda med samma utbildningsnivå är de i arbete i ungefär samma utsträckning. Ett tydligt resultat är att de som bor i Stockholms län betydligt oftare har arbete och att de har högre löneinkomster än de som bor i andra län. Ett annat tydligt resultat är att det går bättre för ensamkommande pojkar från Afghanistan att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden än för ensamkommande pojkar från andra länder.
  • Merparten av de ensamkommande som har arbete arbetar inom service, omsorg och försäljningsyrken eller inom yrken utan krav på särskild utbildning. Bland kvinnorna dominerar vård- och omsorgsyrken. Många män arbetar även inom byggverksamhet, tillverkning, transport eller som köks- eller restaurangbiträde. 
  • Det är betydligt vanligare bland ensamkommande än bland svenskfödda mellan 19 och 27 år att varken jobba eller studera. Störst andel "inaktiva" finner vi bland de ensamkommande kvinnorna, ungefär en fjärdedel i den gruppen varken arbetar eller studerar. 
  • Ensamkommande är oftare gifta än unga som kommit med sina föräldrar från samma länder och svenskfödda unga, men också att många ensamkommande kvinnor skiljer sig efter bara några år. Ett annat resultat är att ensamkommande betydligt oftare har diagnostiserats med en psykiatrisk diagnos jämfört med unga med svensk bakgrund. 

Dessa resultat har bidragit till policyrekommendationer som bland annat rör utökad och förbättrad registerstatistik, stödstrukturer för ensamkommande flickor/kvinnor, samt insatser i form av arbetspraktik och arbetsförmedlingsinsatser. 

 

Rapporten är skriven av Eskil Wadensjö, professor i nationalekonomi, och Aycan Çelikaksoy fil.dr. i nationalekonomi, båda verksamma vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet.